Envar är en livshistoria utan direkt kronologi. Den framgångsrike art directorn är sjuklig och har blandad framgång i relationen sin omgivning. Tre fruar och några förhållanden. Ett par söner som han saknar vettig kontakt med, och en dotter som avgudar honom. En ännu mer framgångsrik bror. Och när arbetslivet är över ägnar han sig åt ett förhållandevis framgångsrikt konstnärskap. 

Det är en engegerande historia Philip Roth knåpat ihop. Flödande språk och väckande infallsvinklar. Det är ett mycket gott hantverk av en extremt produktiv författare. 

Boken är på ca 200 sidor och mycket snabbläst. Jag läste den på en ToR-resa Malmö-Stockholm, och trots att det var lätt att komma in i boken, lätt att läsa den, så lärde jag aldrig känna huvudpersonen. Jag fick aldrig sympati för honom och inte heller agg. Så här i efterhand känns det som om Philip Roth gjort det lite enkelt för sig. Mannen är framgångsrik både i arbetslivet och bland kvinnor. Och där barnen självklart blir lidande. Gubbigt blir det när den drygt 50-årige reklammannen får i hop det med unga fotomodeller eller när huvudpersonen som drygt 70-åring flirtar med en ung kvinna, och förhoppningarna finns bara i Roths huvud. Det är bra för boken att det stannade vid blott en pinsam flirt. 

Envar får  tre vardagar av mig. Det är en fascinerande och lätt läst bok, som hade fått ett bättre betyg om Roth, eller en skarp redaktör, skurit bort de gubbsjuka partierna.

Snygg? Ja!

Påkostad? Ja!

Intressant? Tja!

Bra? Nej!

Varför lägger man så mycket pengar på en film där handlingen inte spelar någon roll. Filmen känns som en enda lång trailer där man aldrig lär känna någon av karaktärerna, där man aldrig fattar det politiska spelet, vare sig i västra götaland eller i mellanöstern. Dålig regi, snyggt foto (även om jag efter en stund retar mig på alla närbilder med suddig bakgrund), dåligt driv och som sagt märkligt att man inte förmår föra över det som ändå gjort böckerna till storsäljare. Böckerna innehåller vissa intressanta partier, man lär sig om den tiden, eller i alla fall en tolkning av historieskedet, men visst borde en storproduktion som denna kunna mer. Jag blir bekymrad över svensk film, över att ytan är viktigare än innehållet.

Roligt är dock att leta kända skådespelare, för det vimlar av dem.

En vardag och ett nytt utrop: Käre tid!

Det finns flera saker att säga om boken, eller saker som jag undrar över när jag läser. Vem och handlar boken egentligen om? Egentligen handlar bokens berättelser om taxi, eller om chaufförerna. Boken handlar om utanförskap, om drömmar, om inkludering och exkludering. Någonstans känns det som om det handlar om författaren själv, och hennes erfarenheter av att växa upp, med dubbel etnisk tillhörighet, i en förort till Stockholm. Det handlar om olika strategier att överleva helt enkelt.

En strategi som jag lite retar mig på, är den manliga skrytsamma och undflyende strategin. Männen frossar i sin egen dröm om manlighet, som bedragare, som hjältar, som sexatleter, som glidare, som eftertraktade eller som oskyldigt dömda fd fängelsekunder. Det är aldrig männens fel. De är bara offer av andras handlande, eller av myndigheternas raster. Om detta lite skrytsamma ton ligger hos författaren, som valt chaufför, intervjuat och skrivit berättelserna eller om det är en generell bild av taxichaufförer är väl upp till mig som läsare att fundera över. Om det ens är intressant att fundera kring.

Boken stryka ligger dock i det personnära. Att det är chaufförerna själva som berättar. Det är ju intressant med människor och deras berättelser. Samtidigt längtar jag efter att få höra om deras vardag som taxichaufförer. Vad ser de, vilka träffar de, hur ser de på samhället som de är en så viktig del av? Vad de varit med om, och deras livshistoria skiljer sig förmodligen inte från andra med brokig bakgrund.

Boken får två vardagar för det blir lätt lite tjatigt med alla ”fantastiska” historier.

2008 talar gruppen till mig fortfarande. En del låtar låter som om de är hämtade från Dummy eller tvåan, och annat känns helt enklet 2008. Det lite malande trummorna på Machine Gun eller det lite mer meditativa på Small.

Frågan är om jag återigen är lite efter min tid, och att Portisheads Third också är det. Men jag hoppas att ingen av oss är det, trots att vi gått in i ett medelålders töcken. För det är nästan lika magiskt som första gången jag hörde Dummy.

Självklara fyra vardagar får skivan eftersom jag lyssnar på den mycket, mycket, mycket och till och med mycket.

Dikotomierna var faktiskt filmens största problem. Det var lite svårt att veta vad som var i centrum. Självklart kärlekshistorien mellan den fattige Noah och den rika Allie. Kärlekshistorien var ganska charmig, men den nådde inte riktigt in i mitt hjärta eftersom jag inte riktigt förstod varför kärleken uppstod och kom att bli så stark.

Men en lagom underhållande film är ändå The Notebook. Tre vardagar är mitt betyg.

Länk till IMDB.

I The Station Agent får vi tillfälligt tillgång till några ensamma människors liv, hur de lite slumpmässigt hamnar på samma plats och lite motsträvigt blir väldigt nära vänner. Det är ingen storslagen film. Den berättar i ett stillsamt tempo och det händer egentligen ingenting. Samtidigt handlar filmen om hur tillvaron vänds upp och ner utan att man själv kan styra. Den handlar om utsatthet och om oväntad vänskap.
Vet inte vad jag mer ska säga utan att avslöja innehållet mer än att The Station Agent är den bästa film jag sett senaste året. Helt klart värd fem vardagar.

Läs mer på IMDB

Varför blir jag då glad? Fotot är fint. Tonen och nivån i filmen är fin. Budskapet är fint. Det är en mycket fin film.

Och så känner jag självklart igen mig. Skönt att jag vågade bryta mig loss från uppväxtens sociala bojor. Tänk om jag blivit kvar. Vad hade hänt då? Förmodligen hade jag inte börjat med droger, blivit småbrottsling eller funderat på att ta livet av mig, så som killarna i Farväl Falkenberg. Men något annat hopplöst hade jag nog ägnat mig åt.

Fyra självklara vardagar.

Med Radiohead var det som med Blur. Det var inte i samband med OK Computer, utan med skivan Kid A som de blev ett av mina husband. Jag köpte dock Pablo Honey på Nice Price efter att ha spelat badminton i lokalen bredvid där Radiohead soundcheckade. Det var på Victoriahallen i Lund, kanske 1998.

Så, det var lite egen ego-historik.

Men nu till In Rainbows. Musiksläppet, för det är ju ingen skiva eftersom den släpptes på nätet, fortsätter den storslagna och experimentellt lustfyllda väg Radiohead inledde i och med Kid A. Ganska lättillgängligt, ganska svårt blippande ibland. Musiken hör samman med thom Yorkes soloskiva från förra året och jag är inte helt säker på vad som skiljer Radiohead från Thoms egna projekt.

Men vad tycker jag då? Det uppkommer mest klyschor i huvudet på mig. Bra, intressant, spännande, nyskapande, helgjutet. Och det är svårt att säga något annat. För det är ju precis så det är. In Rainbows är en jättebra samling låtar, intressant producerat, spännande ljudbilder, nyskapande musik och en helgjuten samling. Kanske att problemet med låtsamlingen är att det är lite klyschigt. Jag blir inte överraskad. Det låter precis som jag förväntat mig. Kanske att det drar ner betyget en aning. Och In Rainbows når inte samma höjder som de tidigare konceptskivorna Kid A/Amnesiac. De överraskade mig mer. Men en självklar fyra får den.

Bara det att det kommer en ny skiva, och mina förväntningar över den, är värt fem vardagar. Men som sagt, de senaste skivorna var ju inte så lyckade.

Lyssnar just nu. Det är ju bra. Hon sjunger som få andra, känsligt, sprött, spricker och talar till mig. Rakt in. Och spontant känns det som om Polly är tilbaka där hon en gång började. Inte lika arg för hon har ju blivit äldre. Men tillbaka i det rena, avskalade. Rösten ligger ofta långt fram i ljudbilden, och gitarrerna är dämpade. Borta är de där snygga ljudmattorna som fick henne att nästan bli folklig. Nu närmar hon sig folkligheten på annat sätt. Det låter nästan lite iriskt ibland, eller folkbrittiskt eller vad det nu är. Eller är det en flört med ”lajvare” på medeltidsveckan i Visby? Tja.

Hur bra är det då? Det arga ylandet i de tidigare skivorna är ersatt av ett mer tveksamt ylande. Återigen är det en förhållandevis ojämn skiva. Synd. En del pärlor, annat för svinen.

Polly! Du får tre vardagar. En för att du är tillbaka. En för att du vågar göra en skiva som skiljer sig från dina tidigare. Och en för att du fortfarande har förmågan att trollbinda mig.